“…for Mario!”

Jag har aldrig klarat ett gammalt Sonic-spel. Jag har hittat allt i Sonic Adventure DX och Sonic Adventure 2 Battle. Jag har också kört igenom Sonic Rush och låst upp sista slutet. Jag har även spelat igenom minst en storydel på både Sonic Heroes och Shadow the Hedgehog. Men jag har aldrig riktigt försökt klara de gamla Sonic-spelen.

Tills idag. Jag skulle visa hur smidigt Virtual Console var och fastnade med ögonen på Sonic. Jag hade inte varit med om den blå igelkottens första vacklande steg mot strålkastarljuset och bestämde mig för att visa min polare hur det såg ut när man laddade ner ett spel. Efter 50 minuter befann jag mig på fjärde banan. Bossen flydde upp för en klaustrofobisk gång medans vatten jagade mig. Jag dog, alla liven. Sonic var död.

Vi fortsatte spela Wii och förundrades över kontrollen. Sedan gick han hem och jag tog en ordentlig runda Wii Sports. Innan jag la mig kände jag att allt inte stod rätt till. Utan att veta vad jag gjorde startade jag Sonic igen och styrde igelkotten iskallt genom alla världarna. Jag gav Robotnik på nöten och lutade mig nöjd tillbaka.

Sonic har överdrivet snygga bakgrunder till sina banor och plattformsmomenten är både bra och förvirrande. Spelet känns på grund av det stort och outforskat, även fast du tagit dig igenom en bana så finns det mer av den. Det finns ett till slut i spelet. Och det är när man hittat alla emeralder på de svåra bonusbanorna där ett hopp kan vara skillnaden mellan framgång eller fall. Någon dag ska jag nog hitta dem också.

Tack Virtual Console!